Krönika: Ekonomiskt oberoende - är det för mycket begärt?

I sommar kommer det ha varit två år sen jag tog studenten, under dessa två år har jag inte haft jättemycket för mig. Jag har inte kommit särskilt långt. Innan studenten så kändes det så läskigt, som att hela livet skulle förändras och att jag äntligen skulle bli fri på något sätt. Jag kan nu säga med säkerhet att mitt liv inte har förändrats särskilt mycket. Jag bor fortfarande hemma, jag är fortfarande trött hela tiden, jag är fortfarande konstant stressad och jag är fortfarande lika omogen. Jag har känt mig lite fastklistrad på en och samma plats, mina tankar och planer har gått åt alla olika håll men fötterna har helt enkelt inte följt med. 

Jag har fått intrycket att det är nu allting avgörs, att hela min framtid kommer bero på vad mitt nästa steg är. Jag vet innerst inne att det inte är så, eftersom jag hade exakt samma tankar när jag skulle välja gymnasium i nian. Som tur var hade jag en deadline då, men det slutade ändå med att bibliotekarien på skolan fick välja åt mig och jag sökte till 8 olika program i slumpad prioritetsordning sista ansökningsdagen för att jag inte kunde bestämma mig. Nu har jag all tid i världen på mig att ta ett beslut och det hjälper inte mig ett dugg. Under dessa två år tror jag att jag har vart inne på ungefär 15 olika spår. Först var det att jag skulle bli arkitekt, sen cellist, ett tag skulle jag starta företag, lärare har jag varit inne på också. Jag har testat hobby efter hobby för att försöka väcka en gnista någonstans, gitarr, skulptering, grafisk design, trummor, cello, virkning och många fler. Vissa har jag fastnat för och utvecklat tills jag har nått den punkten då min naturliga snabblärdhet och kreativa talang inte räcker längre, men så småningom tappar jag motivationen, oftast på grund av att jag blir uttråkad och vill testa något annat. 

När man var liten fick man ju alltid frågan om vad man ville bli när man blev stor, då svarade jag att jag ville bli arkeolog, detektiv eller författare. Man tror ju att man skulle ha bestämt sig vid 20-års ålder men jag går en vecka och vill plugga juridik och en vecka och vill bli marinbiolog (vilket jag nu vet att jag skulle behöva läsa över fem kurser på komvux för att ens kunna söka in till, alltså är det inte värt det bara för att jag såg en video på söta pingviner på tiktok). Jag har till och med frågat 6-åringarna på mitt jobb vad de vill bli när de blir stora för att få lite inspiration, de flesta svarade youtuber vilket inte hjälpte mig över huvud taget. Det var också samma dag som jag försökte övertala min bästa vän att vi skulle bli bönder ihop. 

Sen är det många som säger ”välj bara något du är bra på och tycker är roligt!” men vad gör jag om jag tycker att allt är roligt? Jag vill bara vara ekonomiskt oberoende och ha all tid i världen för att ägna mig åt det jag vill och lära mig nya saker varje dag, är det för mycket begärt? 

Nu är det säkert någon som sitter och läser detta som tänker något i stilen med ”herregud det är inte så seriöst, välj något bara!” och ja, den personen har helt rätt. Det som håller mig tillbaka är min rädsla för att bli olycklig, jag är rädd att jag ska vakna en dag om 30 år och ångra hela mitt liv och därför vill jag göra rätt redan från början. Jag är också rädd för att misslyckas, jag vill gärna vara bäst på allt jag gör och det är inte direkt ett lågt krav att ha på sig själv. Jag vet att i slutändan är det bara rädslor jag måste komma över, och jag försöker verkligen intala mig själv att det inte är världens viktigaste beslut, att det är okej att välja fel och ångra sig. Jag är antagligen lite för stolt för att ångra mig dock men det är bara en till sak jag måste komma över. 

Jag har kanske gjort det ganska tydligt vid det här laget att en av mina favoritsysslor är att lära mig nya saker. Det finns inget som driver mig så mycket som när jag ser en annan person göra något jag inte kan, det enda jag kan tänka då är ”om den personen kan det så måste jag också kunna det”, det var därför jag började lära mig gitarr. Jag var på en fest sommaren 2018 där en gitarr skickades runt ett tag och jag insåg att ”fan, alla här kan ju spela gitarr”. Efter den festen spelade jag hela sommaren tills mina fingrar blödde och nu är jag rätt duktig på det. Man kan inte lära sig något utan att faktiskt göra det. Nästa sak jag ska lära mig är att forma min framtid och det kan jag inte göra utan att ge det ett försök och kanske misslyckas på vägen. Till slut kommer det bli rätt för om det är något jag är, så är det envis.

Susanna Frenguelli

Då: Pinsam 
Nu: Cool
Sen: Ännu coolare
Motto: Vad gör det om 100 år?