
Krönika: En krönika om att vara ny på ett jobb..
En krönika om att vara ny på ett jobb och inte våga ställa en enda fråga
Jag stirrar på kaffemaskinen som jag inte har någon aning om hur den fungerar. Jag drar mina fingrar över knapparna och trycker slumpmässigt på en för att se vad som händer. Ingenting. Symbolerna som ska beskriva knapparnas funktion verkar inte sitta rätt, för inget av det maskinen lovar ska hända händer. Fan. Jag ser mig omkring för att försöka möta en kollegas blick och hoppas på att någon själv ska komma och visa utan att jag behöver fråga. De måste väl förstå att jag inte kan någonting? De måste väl förstå att jag behöver hjälp med precis allt? Min chef bad mig koka kaffet för tio minuter sedan och då svarade jag med min snällaste röst att visst ska jag göra det, och det hade jag tänkt också men det verkar var en omöjlighet. Jag prövar en gång till och trycker nu på alla knapparna som finns, men återigen händer ingenting. Fungerar ens kaffemaskinen? Jag känner mig dum och tänker att jag har lurat företaget att anställa mig. Att jag var en catfish under arbetsintervjun och att den som sedan dök upp på jobbet var någon helt annan. Tänk att jag är den enda i hela världen som inte kan lista ut hur en kaffemaskin fungerar, och att just JAG har fått jobb på ett café.
Jag tänker efter ett tag att koka kaffe är en sådan sak man inte behöver få visat för sig. Kanske är kaffemaskiner något alla andra lyckas starta med en gång eftersom de fungerar likadant överallt? Om det är så, att man förväntas kunna en massa saker om kaffe redan från början, måste jag säga upp mig omedelbart för jag dricker aldrig kaffe och jag har aldrig jobbat på café förut.
När det är dags för lunchrast går jag ut på gården och lutar ryggen mot tegelväggen. Jag saknar tiden innan jag jobbade på cafè. Jag blundar och inser att de kommer sparka mig. Att de till hundra procent kommer sparka mig efter idag. Jag är 16 år och har jobbat en halv dag på mitt livs första jobb och har i princip redan fått sparken. Under förmiddagen har jag ställt hundrafemtioelva frågor och jag ser ju att kollegorna suckar inombords, att de inte orkar förklara, att de undrar hur jag inte kan lista ut saker själv. Solen värmer mitt ansikte där jag står och jag lutar bakhuvudet mot teglet så att ansiktet ska få färg. Jag tänker att jag borde få i mig alla vitaminer jag kan för om 20 minuter ska jag gå in dit igen och påminna alla om att aldrig anställa en 16-åring igen.
Idag är jag 21 och har varit ny på många jobb. Jag har känt precis likadant varje gång – varför fattar alla förutom jag? Är jag den enda som behöver hjälp i början? Och på samma sätt som jag varit den nya många gånger har jag också varit den som jobbat på företaget länge när någon annan varit ny. Och det är liksom här det blir intressant, för jag vet ju hur dålig och vilsen man känner sig. Hur gärna man önskar att någon ska möta en i dörren när man kommer sin första dag, ta en i handen och inte släppa den på hela dagen. Men har jag varit den som tar den nya anställda i handen? Har jag visat hur saker å ting fungerar utan att den nya behövt fråga? Eller är det snarare så att jag varit den som fått den nya att känna sig dum och vilsen och som om hen är den enda på hela arbetsplatsen som inte fattar? Svaret är hur konstigt det än låter ja, det har jag.
För några veckor sedan hade vi en 15-årig praktikant på kontoret och jag såg hur hon satt ensam på en stol och sökte våra blickar. Hur hon ville sjunka genom golvet och göra sin närvaro så liten som möjligt eftersom att ingen gav henne arbetsuppgifter. “Får jag tömma diskmaskinen?” frågade hon mig efter ett tag, och jag svarade att självklart får du det men det är egentligen städerskans jobb. Och inte ens då, när den förvirrade praktikanten i ett desperat försök att göra sig viktig frågar om hon FÅR tömma diskmaskinen, steppade jag upp och frågade henne hur hon mår eller vad hon vill göra eller rentav gav henne något att göra. Jag svarade bara på hennes fråga innan jag vände tillbaka till min skärm och fortsatte med mitt.
Att jag nu själv är den på andra sidan, den som inte är ny utan den som borde ta hand om den nya, gör att jag ser min livs första arbetsdag på ett annat sätt. Det var förmodligen ingen som himlade med ögonen åt mig, ingen som tyckte att jag var i vägen, och jag var förmodligen inte sämre än någon annan är på sin första dag. Det bara är så, att vi har så fullt upp med vårt och är så bekväma i oss själva att vi glömmer bort att visa den som är ny hur man kokar kaffe eller var toaletten ligger. Men från och med idag lovar jag mig själv att sluta vara en självupptagen kollega. Jag ska alltid vara den som tar den nya i handen.
Ellinor Persson
Då: Rory Gilmore
Nu: Lorelai
Sen: Emily <3
Motto: Skratta åt det så löser det sig