Krönika: En tid av förändring

I början av Mars satte alla treor i min gymnasieskola upp hundra nedräkningslappar att rycka ned varje dag fram till studenten. Idag sitter lapparna fortfarande kvar på väggen i den elevtomma skolan, tiden har stannat på dag 81. Lektioner på datorn, dagar i pyjamas. Inställda fester, inställda resor, inställt allt. Året än så länge har genomsyrats av förändrade rutiner, en ny vardag. Ingen var nog riktigt beredd på hur snabbt livet kan förändras på så kort tid. Den här perioden har varit ett stort experiment för oss alla i hur vi hanterar omställningar och hinder.

För en månad sen åt jag påskmiddag med släkten över Zoom, alla pratade i mun på varandra för att ivrigt ta reda på hur alla andra mådde. Ingen jätteskillnad från en vanlig släktmiddag egentligen, om man bortser från de fysiska förutsättningarna. Att det råder pandemi i samhället är inget som har oroat mig särskilt mycket, jag följer alla rekommendationer Folkhälsomyndigheten ger ut och stänger av nyheterna när det blir för mastigt. Ändå finns det en sorts trötthet och rastlöshet som pyr i kroppen i väntan på att det normala livet ska börja som vanligt igen.

Det som varit svårast för mig att hantera under den här tidsperioden är förlusten av rutiner och ett nytt normalläge att tvingas ställa om till på nolltid. Alla dagar spenderade bakom samma fyra väggar, utan att veta hur länge det kommer pågå eller hur mycket värre det kommer bli får mig att tappa all motivation och hamna i spiraler av negativa tankar. Jag tror att många känner igen sig i besvikelsen, 2020 skulle ju bli ett bra år, starten på ett hoppfullt nytt decennium, året som jag och många andra skulle springa ut med studentmössan på huvudet och fira dagen vi väntat på i 13 år av plugg. Istället blir det för många ett år som antagligen bara kommer bli ihågkommet för smittspridning, oro och ensamhet. Jag har känt mig rastlös, bitter, arg och grinig, även fast jag vet att det inte gör situationen bättre. Aldrig någonsin tidigare har jag insett hur stor roll rutiner spelar för min mentala hälsa, jag som alltid sökt efter ständiga förändringar och utmaningar.

Även om det inte direkt varit en pandemi jag längtat efter så har jag under den här perioden lärt mig så mycket mer om mig själv och vad jag klarar. Jag har tvingats ställa om min vardag och fått vänja mig vid att inte ständigt vara upptagen eller smida nya planer. Det är okej att inte ha planer varje sekund och att vara oproduktiv då och då. Jag tror att jag delvis har blivit lugnare och mer närvarande när jag inte längre är överallt och ingenstans. Jag är mer grundad, försöker ha ett öppet sinne och inte fastna i mönster. Jag skapar nya rutiner, utan att låta de ta över mig, och planerar inte längre än en dag i taget. Den förändrade vardagen lockar ut en sorts barnslig kreativitet i mig och får mig att fundera över vad som spelar roll - på riktigt. Jag har haft mer betydelsefulla samtal över telefon med personer i mitt liv som jag annars träffar ofta i person. Jag har lagt ner mer energi i småsaker som att laga mat, rensa ut alla mina skåp och lådor och gått på längre promenader för att upptäcka nya områden i min närhet som jag tidigare aldrig utforskat. Och självklart har jag även spenderat dagar i mjukisbyxor och ätit snabbmat och snacks framför filmer och serier. Ingen har ett perfekt karantänliv, antar jag.

Något som jag skulle vilja bli bättre på är att se varje situation som berikande på ett eller annat sätt. Jag vill ta vara på tiden av social distansering och händelselösa dagar och göra något fint av den. När vi inte längre lever i ett samhälle präglat av den rådande pandemin vill jag blicka tillbaka och komma ihåg de negativa och de positiva effekterna som viruset förde med sig. Idag verkar det som att det inte finns något stopp på mardrömmen, men i framtiden är den ett minne, en historia att berätta och återberätta tillsammans.

Efter den här tidsperioden så blir det skönt att återgå till våra tidigare vanor och levnadssätt, att kunna träffa vänner och familj, gå på bio, dansa på nattklubb och resa på semester. Men vissa vanor kanske vi kan lära oss att anpassa. Måste vi verkligen gå tillbaka till ett samhälle där tempot alltid är högt, där vi reser flera gånger per år och där lönen spenderas direkt i närmsta butik? Eller så är det kanske nu vi ser glimten av ett samhälle där arbete inom vården har högre status, där vi anpassar våra vardagsrutiner för att visa medmänsklighet och där det inte ses som något konstigt att vara hemma då och då? Hur som helst måste vi alla lära oss att leva med förändring, även i vanliga fall.