Krönika: Familjen mittemot
Mamma hatar när jag sitter bredvid henne i vardagsrummet. Hon säger att jag klapprar aggressivt på tangentbordet. Klapprandet får henne att tappa koncentrationen från sin dator som hon försöker klappra fram viktiga mail på. Jag undrar när vi bestämde att mammas klapprande är viktigare än mitt klapprande? Pappa hävdar att det heter “knattrande”, men det är ingen som lyssnar på honom. Det är en pappagrej antar jag, precis som det är en mammagrej att få klaga på mitt klapprande. Detsamma gäller regeln om att man inte kan be henne resa sig från soffan när hon väl satt sig i den. Jag och pappa springer runt som tokar och kokar kaffe och kopplar i HDMI-kablar överallt. Låt oss heller inte glömma den största mammagrejen av dem alla, argumentet “utan mig hade du inte levt”. Det är dessutom ganska så effektivt kan jag meddela.
Jag låter alltså mamma schasa ut mig från rummet. Det låter kanske sorgligt, men faktum är att jag har bättre sällskap i köket. Från köksfönstret kan jag se lägenhetshuset bredvid. I en av lägenheterna lyser kökslampan inbjudande, och jag kan se rakt in i deras hem. Jag vet inte om de förstått hur tydligt vi ser dem ibland, för de tittar aldrig åt vårt håll. Människor är själviska antar jag. De är så inne i sin egna lilla bubbla att de inte tänker på att fönster fungerar åt båda hållen. Ibland är självupptagenhet inte så dumt. De har nämligen inte märkt hur jag och mamma balanserar på en knivsegg mellan fullskaligt kriminella och trevliga grannar när vi använder dem som bästa sortens slow-TV.
Vi har ägnat otaliga timmar åt att försöka förstå hur den där familjen fungerar, låt oss kalla dem “familjen mittemot”. Efter två år vet vi fortfarande inte riktigt hur många som bor i lägenheten eller vilken relation de har till varandra. Vi tror att de är tre stycken, en äldre kvinna, en tjej och en kille. Killen är dubbelt så lång som de andra och har lockigt hår, de andra har spikrakt hår. Vi vill ändå av någon märklig anledning tro att han är son till den äldre kvinnan. Med den nya fräscha forskningsmetoden gissningar-baserade-på-typ-ingenting har vi på den senaste tiden kommit dem närmare än någonsin. Hoppas bara inte att känslorna är ömsesidiga.
Här följer några månaders observationer:
21/10 - 2022
Jag gick upp sent imorse. Bara två timmar före mina jämnåriga. Jag var ensam hemma, men jag kände mig inte ensam. När jag stod och lade toppings på min något krystade chiapudding stod killen i köket mittemot och bredde sig en macka.
7/11 - 2022
Idag fick jag upp en memory på snapchat. Tydligen åt vi middag och kollade på grannarna för första gången för exakt två år sedan. Det var där allt började. Två år med bästa familjen. Två år sedan pappa blev bortvald. Han har börjat avlägsna sig från köket efter middagen. Jag tror att han känner sig överflödig nu när jag och mamma har vår nya familj.
16/11 - 2022
Vi vill kunna kalla dem vid deras riktiga namn, så jag gjorde det enda vettiga man kan göra. Jag gick ner till deras entré och fotade av listan med efternamn. Mamma stod i köksfönstret och gjorde tummen upp. Det var då jag insåg hur väl man syns i fönstret.
4/12 - 2022
I förmiddags drack tjejen och killen orimliga mängder kaffe och diggade lite till musik. Det såg trevligt ut. Vi förstår fortfarande inte om de är syskon eller ihop. Förhoppningsvis inte både och.
17/12 - 2022
Igår försökte jag förklara lägenhetens planlösning för mamma. Hon hade oerhört svårt att förstå sovrummens placering, trots att man ser dem allihop. Jag har i för sig svårt att förstå om de är två eller tre som bor i lägenheten, så jag är väl inte heller den vassaste kniven i lådan. Vi kom iallafall fram till att de har en vikvägg i vardagsrummet som de måste ha ett matbord bakom. Annars finns det ingen vettig förklaring till vart de tar vägen med all mat de lagar.
2/1 - 2023
Igår blev vi osäkra på om killen verkligen är en kille. Det långa håret kändes plötsligt feminint. Vi vet inte vad vi ska tro längre.
5/1 - 2023
Mamma tror att de har rest bort. Hon tar en lugnande tablett.
12/1 - 2023
Idag fällde de ihop sin plastgran och tryckte in den i en garderob. Dottern/flickvännen/vad-hon-nu-är hade händerna på höfterna och axlarna uppdragna som om det var det svåraste hon någonsin gjort. En stund senare tog de på sig ytterkläder och kom ut genom porten i entrén. Killen bar på en stor ihoprullad matta och tjejen på en stor plastpåse. De gick iväg och kom inte tillbaka. Stämningen runt middagsbordet har aldrig varit så uppsluppen som då.
26/1 - 2023
Idag hände det som inte fick hända, Stamrenoveringen. Snart kommer deras husfasad vara täckt av byggnadsställningar, plast och gubbar i reflexväst. Jag tror att det är ett tecken på att det är dags att släppa taget. Vi har insett hur patetiska och sorgliga vi är, så ikväll ska vi äta en sista måltid med dem.
PS. Mamma önskar sig en kikare i födelsedagspresent.
