Krönika: Krönikorna som aldrig hände
Nu har jag skrivit krönikor för KulturUngdom i två terminer. För att maxa ut känslan av kändisskap och bekräftelse, kommer här en sista som består av enbart punkter. En numrerad lista, men ändå en punktlista. För de här sakerna har jag också tänkt på att jag vill säga, men så har ett annat ämne kommit in i sista sekunden och knipsat bort chansen till att tala. Inte för att något var bättre än det andra utan bara av den orättvisa slumpen. Med den sista i min hand kan jag inte annat än att se på mina små foster, de som står i position att bli aborterade, och välja alla.
Inte heller vet man ju någonsin nåt. Kanske kommer detta vara sista gången i hela mitt liv som jag har något som liknar plattform. Jag kommer kanske efter detta sälla mig till ledet av de som tystnat, de som föråldrats till stenar. Och inte då marmorstatyer, utan mer stenbumlingar som folk rullar till en stenmur för att de ska vara till något praktiskt värde, utan att inse att det de rullar är troll som gått ut i skogen.
Kanske kommer jag ge upp alla drömmar och skaffa det där truckkortet som hon jag vikarierade åt som städare på ICA centrallager tipsade mig om.
Kanske återgår jag till att endast skriva i min dagbok.
Vem vet? Kanske blir jag en sån som nästlar sig kvar i kulturrummet. Eller företagar mig fram till att *run the world* (Beyonce Knowles Style), Like A Girl (Bimbo style), ett småföretag som går till ett imperium. Kanske blir jag en zombie, en mamma, en expert eller världens, sort of, anti-dote? Vem vet. Kanske blir jag världens egna villain. With my high heels like knives på jordens runda grund!
Här kommer listan:
- Girl talk är det bästa som finns.
Men inte bara att prata MED tjejer. Att VARA tjej med andra tjejer där vi delar samma perspektiv och moraliska värderingar. Tilläggas bör att tjejsnack uppenbart inte behöver betyda att alla är tjejer. Eller att alla tjejer måste ha en sak gemensamt med den andra. Det måste betyda att alla sparkar nerifrån, och att alla är sköna. - Det finns viss musik som gör att jag mår illa, rent fysiskt. Det är den som aldrig slutar skräna. Med stegrande gitarrer som blipprar som flipperspel i en spelhall.
- Selfcare like a billionaire. Men gör det ekonomiskt värt (I LOVE BIG PACKS) och så hållbart som MÖJLIGT. Ljug inte för dig själv om den sista biten, that always goes wrong.
- När jag var liten trodde jag att jag kunde prata med djur. Jag hade även en kompis som jag, varje gång när vi sov över hos varandra, lekte med att vi under natten förvandlats till djur. Jag var alltid en björn och hon alltid en varg, och vi snackade om morgonen vad vi hade gjort ute i skogen, om hur vi dödat hjortar eller lekt med magi…
- Jag älskade vargbröder-böckerna när jag var liten och var en hästtjej, så you know I’m kinda a nature babe.
- Om du ser ditt ex på en klubb, eller ett café, le iallafall till den. Det är minimum såvida det inte är någon som är farlig. Ignorans kan leda till att den andra personen börjar att ifrågasätta sin egen aura. Samma regel appliceras på gamla vänner.
- Tala heller aldrig med någon för att du känner att du måste, absolut aldrig out of pity. Låt bara personen vara isåfall. Den har redan märkt att du inte går beyond det där leendet.
- Jag tillåter mig själv endast att köpa second hand nu för tiden, kanske bara för att få skryta om det, kanske för att få andra att göra det.
- Kalle och Chokladfabriken kommer aldrig att hända om det inte är för att Marabou vill spela in en uppföljare, inga företag bara *ger* så mycket gratis.
- Kvinnor i filmatiserade berättelser och främst animation har alltid en mjuk, viskande stämma med mycket luftning medan männen pratar med bröstet, något som säkert har att göra med sociala normer som säger att kvinnor inte ska tala och ta plats. Detta gäller särskilt kvinnor i starka biroller eller huvudpersoner.
- Trumps presidenttid, black friday och alla samtida gameshows var bara motståndarnas strategier för att förflytta fokuset från miljökrisen till andra nyheter. Detta är en konspiration jag skall sprida så mycket som möjligt för att alla ska få en inkörsport till grönt.
Jaja, nu var det här giget avklarat. Då ska jag luta mig tillbaka, spruta in ambitionen i skolan och i det nystartade företaget, medan jag även försöker att inte skapa missnöje på det halvnya jobbet som kanske eller kanske inte är rätt “karriär” för mig. Det är här som jag nu ska vända om mot er igen, plira in i era ögon. Säga att vi kanske kommer ses igen där Utanför. Där i världen utanför KulturUngdoms plattform, som är ett universum i jämförelse. Om universumet utanför ungdomen är som vågor à la Hokusai Katsushika, fast mörkare som Edgar Allan Poe, och ibland lugnare som Vincent Van Gogh, då är vi där ute i varsina fiskebåtar, som vi styr alldeles själva.
Felicia E. Romero
Då: Skilsmässobarn med estethjärta.
Nu: Kulturvetare och brasklappare med quarter life crisis.
Sen: Livsmålet är definitivt en sida på wikipedia för att lindra bekräftelsebehovet.
Motto: Om du inte kliver ut ur din comfort zone ibland kommer den inte bara stanna kvar som den är, utan även krympa.
Följ mig på Instagram förresten: @romeroelmgren
