Krönika: Mäta tiden
Tiden delar upp sig i tusentals parallella linjer och rycker tag i mig. Huvudet slungas ut i ljusårs hastighet medan resten av kroppen försöker hinna med att sätta fötterna på fast mark. Är det något jag lärt mig av coronaåret 2020™ så är det att bara andas djupt och hänga med, blunda en stund när det känns för läskigt. Jag slutade läsa nyheterna i april, raderade och installerade instagram fyra gånger på en vecka, varje gång med en desperat suck. Jag sov mer på dagen än på natten, hela tiden rasade ett dovt morrande i huvudet. Vart jag än vände mig pratade alla om exakt samma saker om och om igen, jag hörde mig själv göra det med. Varje dag blev oändligt lång och mättes i förlorade resurser, skärmtid, antal mänskliga tragedier.
Men tiden rusar vidare, klipp klipp och sen är det september, haha det var det ingen som trodde va? Plötsligt står man där i jacka och level 1 halsduk och pratar med en främling om vad man har för planer för hösten. En sådan förskräckligt intim fråga som räknas som småprat. Jag vill slippa. Förstår inte hur ni hänger med på att tänka på vad som ska hända sen, själv har jag levt i snart en månad på en madrass på vardagsrumsgolvet för att jag inte förmått mig att planera för att köpa en ny soffa. Jag skämtar om att jag är expert på mindfulness fast liksom alltid på fel tidsplan. Jag trögar mig genom varje ögonblick som att jag inte kunde urskilja vad som är mer eller mindre relevant. Pausar mig igenom samtalen, låtsas leta efter rätt ord men egentligen lyssnar jag bara på det dumma bruset i huvudet. Den som väntar på att få höra om vad jag ska göra i höst då får snällt vänta vidare. ”Jag äger er med min tröghet” tänker jag kaxigt, sen blir jag lite ledsen.
Jag börjar misstänka att något hänt med mitt huvud under våren, en kognitiv nedsättning till följd av asynkront leverne (men kolla vilka fina ord jag kan trots allt).
Vaknar och glömmer genast bort vad jag drömde. Reser mig långsamt, lite hjärnsubstans kletar fast på kudden och stannar kvar där för jag orkar bara inte torka upp. Resten av dagen tänker jag halva tankar. På jobbet står jag bakom kassan och gör mitt bästa för att se upptagen ut när en man älgar in. Han undrar om jag läst Dostojevskij, Sandwall-Bergström, de Beauvoir, Guillou, Hugo? Ringaren i Notre Dame är den enda äkta kärlekshistorien han känner till säger han, och Celine Dion är hans favoritartist. Jag vill att han ska gå samtidigt som jag är glad och tacksam och hoppas att han vill fortsätta babbla tills dagen är slut, eftersom jag så desperat letat efter en paus från allt som är samma saker om och om igen.
”Jag ska bli lärare” säger jag, för första gången neutralt, utan förbehåll. ”Jag har börjat mäta tid i högskolepoäng och sidantal.”
”Åh, jag skulle vilja bli rektor på min gamla skola så jag kunde ta itu med problemen där”, svarar han. ”Men jag kanske måste vara lärare från början då, några år i alla fall, det blir nog svårt att hinna med”.
”Mm, kanske det” säger jag.
”Och man måste kunna prata med de unga om alla deras problem, har du själv haft riktigt djupa problem någon gång?”
Jag svarar något svepande först efter för lång betänketid. När han ändå går är det fortfarande flera timmar kvar till stängning.
Några sovperioder, kilometer scrollade på instagram och 300 sidor kurslitteratur senare. Jag är på slutvisning av en utställning hos ateljékollektivet Nejd på Ringön. Loopsel spelar musik för oss. Långsamt arbetas ljudbilden fram med hjälp av kontaktmikrofoner och tjockt reverb. Vi är några som står i rummet men till slut har alla glidit ner längs med väggen till sittande ställning på golvet, som en förskoleklass sträcker och böjer vi våra ryggar och ser oss trött nyfiket omkring. Ljudet ritar stora ljusa och mörka ringar över oss. Jag lägger handen på min väns knä och lutar huvudet mot hennes axel, jag ser ett annat par göra samma sak. Musiken gör mig trött och mer än en gång börjar jag känna mig rastlös. Men tonerna tränger sig på och kräver att bli lyssnade på. Jag lyckas för en liten stund frikoppla mitt eget dumma brus och koncentrerar mig på tillfället, sjunker helt in i vibrationen. Känner tiden svälla som fogmassa mellan oss. När vi lämnar lokalen ser vi älven från en vinkel vi aldrig gör annars.
Anna Bäckersten
Då: Fast
Nu: Flytande
Sen: Gas
Motto: Bara lite till
