Krönika: Min familj

På senaste har jag funderat rätt mycket på det här med familj, eller, mest på hur familjer kan se så olika ut. Och nu pratar jag inte om hur många barn man har, hur många mammor eller pappor osv. utan om hur alla familjer har olika traditioner, vanor och beteenden helt enkelt. Det är intressant att olika familjer kan ha så olika relationer till varandra.

I min familj har vi aldrig tyckt om att umgås så mycket med varandra, vi har aldrig haft några spelkvällar, vi åker sällan iväg tillsammans, vi har ett rätt stort hus där alla kan ha ganska mycket ostörd egentid utan att vi ens behöver stöta på varandra. Men för ett par år sedan hände något. Vi skapade en regel, att vi skulle äta middag tillsammans varje dag. För många är nog inte detta en särskilt kontroversiell regel, men för oss var det ganska nytt. Jag tror att ända sen jag och min syster lärde oss att sätta på spisen så har vi matat oss själva, och väldigt sällan ätit ihop som en familj.

Vi hade försökt med liknande regler innan, men de hade aldrig hållit längre än ett par dagar, men av någon anledning höll det denna gången. Vi skapade ett schema, vem som skulle laga mat vilken dag, och vi håller oss till det än idag. Jag tror att vi alla kände nånstans att vi inte riktigt hade någon gemenskap som en familj, vi levde olika liv under samma tak och vi var väldigt sällan samlade alla tillsammans.

Visst kan jag tycka att den här regeln är rätt jobbig ibland, speciellt när det är min tur att laga mat, men det är också trevligt att checka in ibland, veta hur allas dag har varit. Detta är nog den största och enda tradition min familj har vid det här laget, om det ens går att kalla för tradition. Vi är inte särskilt förtjusta i högtider, och vi har en väldigt utspridd släkt så det blir aldrig några stora släktkalas. Ibland önskar jag att jag hade den där stora släkten med kusiner och sysslingar och farföräldrar och morföräldrar. Julafton hos en ny släkting varje år, varje högtid är ett stort kalas. Men det jag har är rätt mysigt också, varje julafton sitter vi och dricker glögg med mormor som har lagat leverkorv som bara hon äter av. På födelsedagar brukar vi fika tillsammans och kanske äta tårta om någon orkat baka en och på helgerna är det inte ovanligt att vi alla går och ut krattar löv eller utför något annat trädgårdsarbete, alla med hörlurar i öronen och i fullständig tystnad så klart.

Det finns även de familjer som kan berätta precis vad som helst för varandra, men min mamma förstörde den tilliten när jag var 5 år och hon berättade för hela släkten att jag hade fått en pojkvän i skolan trots att jag hade bett henne hålla det hemligt, det största sveket jag har varit med om… Skämt åsido, jag har faktiskt aldrig haft en sån där nära kompisrelation med min familj, jag har aldrig känt mig bekväm med att berätta när jag varit kär i någon, när jag mått dåligt osv. och jag vet inte om det finns någon konkret anledning till det. Innan har vi alltid bråkat mycket i min familj, och avståndet mellan oss kan delvis ha berott på det, både jag och min syster var rätt ångestfyllda tonåringar som konstant startade bråk med våra föräldrar. Vi hade väldigt olika åsikter om hur mycket vi var skyldiga att bidra till i hemmet. Jag var väldigt bitter över att mina föräldrar hade valt att bosätta sig mitt ute i ingenstans på landet, med ett hus som krävde väldigt mycket omsorg och som inte hade gångavstånd från kollektivtrafiken. Jag och min syster bråkade också konstant med varandra. Vi hade ett par tuffa år som familj, men det var något med den dagen då vi bestämde oss för att äta middag tillsammans varje dag, som gjorde att vi långsamt kom närmare varandra. Vår lilla tradition skapade en rutin, något slags ömsesidigt beroende av varandra, och den lilla grejen satte igång en typ av kedjereaktion. Vi började umgås mer och mer och jag tror att vi nu har mer förståelse för varandra. Vi börjar bli ett tight litet gäng och även om vi inte har samma familjedynamik som många andra familjer så skulle jag i slutändan inte vilja ha någon annan.

Susanna Frenguelli

Då: Pinsam 
Nu: Cool
Sen: Ännu coolare
Motto: Vad gör det om 100 år?