16 maj 2022 Martina Sandström

Krönika: När det gäller dig gör jag vad som helst

Bussen kör upp på Hisingsbron. Solen lyser och bländar mig genom fönstret. Vattnet från Göta älv glittrar. De röda kranarna står ståtliga med den klarblå himlen som bakgrund. Jag plockar fram mobilen, filmar och försöker fånga utsikten genom bussfönstret. Jag skickar filmen och skriver ”så jäkla glad att vara hemma i ett soligt Gbg”. Mina vänner svarar direkt, med röda hjärtan och utropstecken och frågor om när vi äntligen ska ses igen. Det pirrar i hela mig och jag höjer volymen på musiken i mina hörlurar. Felicia Takman sjunger: men om du vill gör jag väl vad som helst, om du ber, bara fråga snällt, what the hell.

Året var 2015. Jag hade föreslagit Stockholm. Nä okej, men Göteborg då? En kompromiss tänkte jag. En storstad för honom, så han kunde få bra förutsättningar för sitt nystartade företag. En storstad för mig, där jag kände någon och skulle slippa känna mig ensam. Men för honom var Örebro det som gällde, så jag packade ihop mina saker och flyttade dit.

Jag minns när han ringde mig. Rösten som liksom klättrade ut ur luren. Det var svårt att urskilja det gnälliga, om det bara var hans dialekt eller hans sätt att prata med mig.

– Martina, varför är du kvar där? Du bor ju faktiskt här nu.

Det var helg och jag satt i mitt flickrum hemma hos mamma och pappa i Falköping. Orten jag hade föraktat hela min tonårstid, och fastän jag nu hade flyttat därifrån och ihop med min pojkvän i Örebro, kändes det inte helt enkelt att lämna.

2016. Jag planterade en monstera och ställde den på pallen bredvid sängen. Det var inte stort, den provisoriska sovalkoven i vardagsrummet hos min klasskompis. Jag hade lämnat Örebro och den dåvarande killen, och flyttat för att plugga i Stockholm. Staden jag hade varit förälskad i under hela min tonårstid. Utanför min port bredde söder om söder ut sig och jag ägnade mina helger till att vara kär i Södermalm.

Medan mina naglar blev smutsiga av jord tänkte jag att jag aldrig igen skulle flytta någonstans för någon kille. Från och med nu skulle jag bara bo där jag ville bo. Inga fler ensamma kvällar i en okänd stad i väntan på någon som inte kom hem.

2021. Min kompis hade flyttat från Stockholm till Oslo. Hon hyrde en etta, där bodde hon tillsammans med sin snälla svarta schäferhund. Vi satt i hennes mörkblåa sammetssoffa och åt tortellini. Hunden låg på mattan under soffbordet.

– Om du vill bo i Göteborg så ska du ju göra det.

Hon sa det som att det var det mest självklara i hela världen. För mig kändes det inte alls så. Min dåvarande sambo hade bott i Borås i flera år och hela hans liv fanns ju där. Och just då fanns mitt jobb där. Så, rent praktiskt var det ju enklast för oss att bo i just Borås.

2022. Det var svårt att urskilja vem jag egentligen försökte övertala. Honom, eller mig själv? Han satt bredvid mig med sänkt blick.

– Jag går ju på yoga, sjunger i kör, jobbar här, jag gör mitt bäst för att känna mig som hemma.

Men han visste, och jag visste. Att jag inte var förälskad i staden, och den var inte mitt hem på samma sätt som den var hans. I nästan ett år hade vi bott tillsammans och de flesta kvällar var han ute och var kär, medan jag satt hemma ensam och väntade på honom.

Jag tar en långsam promenad längs Norra älvstranden, vattnet från Göta älv glittrar i solen och vinden doftar av saltvatten. Framför mig har jag en utsikt över båthamnen, Älvsborgsbron och den röda Eriksbergskranen. Jag plockar upp mobilen och filmar det, skickar det till mina vänner. Musik i lurarna, Felicia Takman sjunger när det gäller dig gör jag vad som helst, och jag tänker att det är så det blir när man blir kär. När man blir kär i en person kan man göra nästan vad som helst för den, flytta var som helst. Det är nästan likadant när man blir kär i en plats, då gör man nästan vad som helst för att få bo där.

Men från och med nu, ska jag göra exakt det som krävs för att jag ska känna mig som hemma. Från och med nu, gör jag vad som helst, för att hitta hem.

Martina Sandström