Krönika: Nytt kapitel
Jag öppnar och stänger olika appar i min mobiltelefon. Öppnar en, scrollar lite, stänger ner, öppnar en ny. Där, i mejlkorgen ser jag plötsligt ett nytt oläst mail från min redaktör. Hon påminner mig om veckans krönika. Jag fattar ingenting, den ska väl inte in förrän nästa vecka? Jag lever i en dimma. Tider, datum och människor flyter samman. Jag svarar hastigt min redaktör att jag har tagit fel på datumen, och att jag ska skicka in den så snart som möjligt. Men vad jag ska skriva om? Vad har jag att säga just nu?
Jag går in till badrummet och tittar mig länge i spegeln. Noppar bort ett litet hårstrå här, och ett där. Jag är alldeles blå under ögonen. Sminket jag la där imorse har skrumpnat, krusat sig. Hela mitt ansikte är torrt och glåmigt och trött. Imorgon ska jag åka hem till dig och börja packa ner mina saker. I ett år har vi bott tillsammans. Men nu ska vi inte göra det mer. Mitt namn kommer att plockas bort från dörren, ditt namn kommer att stå kvar.
Vi har inte sovit bredvid varandra på två veckor. Jag har bott hos mina föräldrar, sovit på en bäddsoffa i gästrummet. På dagarna jobbar jag från pappas skrivbord, och när jobbdagen är över åker jag ner till torget tillsammans med mamma.
– Kolla, jag hittade den här gula, den är väl fin, säger mamma och räcker in en tröja till mig i omklädningsrummet på H&M.
Jag drar den över huvudet och tänker på dig. Jag tänker att gul är din favoritfärg. Att färgen gul har varit en del av mitt liv under tre års tid. Ditt hem var fylld av gula detaljer; krukor, gardiner, klädesplagg och flaggorna för fotbollslaget du hejade på. Innan vi träffades var jag inte särskilt förtjust i gult, men det är jag nu. Jag tar med mig tröjan till kassan och betalar.
Instagram, tv-serier, musik. Hela tiden. Hela tiden tittar eller lyssnar jag på någonting för att distrahera mig, så inte känslorna eller tankarna hinner äta upp mig. Iris Viljanen sjunger “Det är dags för ett nytt kapitel, en ny titel på mitt liv”. Och jag tänker på dig. Det var ju du som introducerade mig för Iris musik. Jag tänker på den där gången vi såg henne live i kulturhuset i Partille. Det var mitt i pandemin och vi fick sitta långt ifrån alla andra i publiken. För en stund kändes det som att det bara var du och jag, och Iris, i rummet.
Vi sitter bredvid varandra i din soffa. På golvet bredvid oss står flyttlådor. Jag har tömt bokhyllan på mina böcker. Hyllplanen ekar av tomhet.
– Det är så sorgligt, säger jag. Det blev inte som vi hade tänkt oss.
Och du nickar. Du håller med mig.
Ibland tänker jag att det hade varit så mycket enklare om vi var arga, det är så mycket enklare att vara arg än att vara ledsen. Men vi är inte arga, vi sitter istället bredvid varandra i soffan och håller hand och gråter och viskar snälla saker till varandra. Och även om det är svårt att vara sorgsen, så är jag glad att vi är just det.
På jobbet pratar de försäljningssiffror på morgonmötet. Tydligen säljer vi många iPhones. Jag tittar runt omkring mig, tittar på mina kollegor. De verkar glada, lyhörda, nickar i takt när försäljningschefen läser upp siffrorna. Jag kunde inte bry mig mindre om försäljningssiffror, jag vill ställa mig upp och ropa att det här spelar inte någon jävla roll just nu, fattar ni inte! Men jag gör inte det, jag torkar ögonen med min gula tröjärm och låtsas som att allting är som vanligt.
Jag ligger på golvet hemma hos mamma och pappa. Tittar upp i taket. Känner mig alldeles utmattad, tom. Jag vill pausa allting, jag vill inte känna någonting mer längre. Jag vill inte försöka sätta ord på det som händer, för det går inte. Jag vill inte resa mig härifrån, vill inte göra någonting. Jag vill bara ligga här och ta en paus. Kroppen säger ifrån, den säger att nu går det inte att känna mer. Nu går det inte att älta mer. Att göra slut måste vara det svåraste, sorgligaste och mest utmattande man kan göra?
En dag när jag orkar resa mig så vänder jag kapitel. Ett nytt kapitel. Inte för att de tidigare inte var värda att läsas eller ska glömmas bort. Tvärtom, jag vill minnas allting. Allt det som var fint, allt det som var fult. Jag vill minnas allt det som var vi. Kanske bleks det fula med tiden, och en dag så minns jag bara allt det som var bra mellan oss. Och du blir ett fint minne jag alltid bär med mig, i mitt hjärta.
Martina Sandström
Då: Hybris
Nu: Ambivalent
Sen: Fuck it!
Motto: Oavsett om du oroar dig eller inte kommer resultatet att bli detsamma.
