Krönika: Pasta Bolognese
Jag vill inget mer än att vara duktig och produktiv, nyfiken, påhittig, inspirerad. Det här ska inte bli någon sammanfattning av ”året som gått”, men jag kan inte förneka att 2020 var ett särskilt hårt slag mot kreativiteten. Jag hittar ingen inspiration i kris. Jag ser inte sjukdom, systematisk rasism och isolering och tänker på intressanta designutmaningar. Inget fel i att göra så, mycket gott kan säkert komma ur en sådan inställning, men jag har faktiskt bara varit svintrött sedan mars. Att tvingas stanna hemma mer än vad jag egentligen vill krymper tanken. Hade jag inte en lista på en massa spännande projekt jag skulle ge mig i kast med? Jag trodde att ett undantagstillstånd eller en sorts gudomlig intervention var det som skulle krävas för att få fart på skaparlusten igen, men jag går faktiskt bara runt och småplockar med saker, ger upp innan jag börjat. Jag är kanske egentligen dålig på en massa saker. Det är okej, det är okej. Det är väl okej?
Det finns faktiskt ändå en form av skapande där jag slipper detta stillestånd, och det går som av en händelse extremt bra ihop med min nya livssituation. Att laga mat har av någon anledning alltid varit befriat från all prestationsångest för mig. Själva aktiviteten är perfekt terapi. Jag får engagera alla sinnen, och händerna är upptagna med en transformerande uppgift. Små steg, tydliga mål, omedelbara åtgärder. Koncentration, bränn inte vid, koka inte över. Ibland längtar jag ut i köket bara för att få lägga händerna på materialen. Att hacka lök är till exempel något jag skulle kunna göra i timmar. En riktigt maffig gul lök, med segt och blankt skal som splittras och yr runt över exakt hela köksbänken. Klyv den i två delar och lägg täta snitt lodrätt längs med halvorna från rot till topp, utan att skära sönder själva roten om du fattar vad jag menar. Skär sedan vågräta snitt så att löken faller isär i små små bitar. Känns livet fortfarande komplicerat kan du fortsätta med att finhacka det som redan är hackat. Passa på att gråta lite kanske.
Recept och teskedsmått är för amatörer, jag går mer på självgod instinkt. Smaksinnet är så himla lättövertalat och har man väl lärt sig några bra kombinationer så går det att variera sig. Vitlök, olivolja, persilja, så är halva jobbet gjort. Rostad kål med brynt smör, parmesan, citron. Salt, fett, syra, wow! Bra jobbat! Nästa steg, lägg olika konsistenser bredvid varandra. Gräddigt potatismos – krispigt, syrligt höstäpple. Slät spenatsoppa – stekta rågbrödskrutonger. Smetig smet – knaprigt knaper. Det är faktiskt för lätt! Och sen får jag äta upp det jag skapat. Nämen jag vet.
Ändå känner jag mig inte duktig och produktiv, i alla fall inte på det tvingande sättet. Istället blir jag bara lugn och lite mer säker på mina förmågor. Hur det än blir har jag i alla fall gett kroppen lite näring, och hur jag än gör så kommer jag bli hungrig igen. Så många chanser att misslyckas och triumfera. Så tacksamt. Är det något vi lärt oss i år är det att exakt precis allt, verkligen allt kan hända och det är bara att hålla i sig och hänga med. Behöver jag en paus går jag och rör i en gryta så har jag i alla fall gjort något idag som i bästa fall är underbart, men aldrig dåligt. Bara så.
Ok förlåt men det kommer bli sentimentalt nu på slutet så läs med handen framför ögonen. I många år har jag lagat mat åt mig själv. Men det bästa är ju, ursäkta ursäkta ursäkta klyschan, att få dela matupplevelsen med någon. Att se på det som något vi gör tillsammans och för varandra, antingen kulturellt eller i ett och samma kök. Även de stunderna har blivit smärtsamt få i år (och jag som precis flyttat till en lägenhet med plats för gäster i köket, typiskt). Man får vara glad för det lilla när det väl händer. Det är skymning en söndag eftermiddag, och jag sitter i soffan och scrollar som vanligt. I köket bredvid står någon och lagar Pasta Bolognese. Jag brukar inte äta kött, men mina principer är svagare än viljan att ta del av det någon vill göra för mig. Vilken omsorg, att bara få vänta medan någon man tycker om står och hackar och fräser och blandar. Jag vill smälta ner i soffan, som buljongtärningen i grytan. Rör ut mig i blandfärs och krossad tomat. Timjan. Tre vitlöksklyftor. Jag antecknar i min telefon något om hur det känns att smälta, blundar ett tag, vilar i hungern. Sen. ”Varsågod, maten är klar”.
Anna Bäckersten
Då: Fast
Nu: Flytande
Sen: Gas
Motto: Bara lite till
