Skip to main content
15 mars 2021 Anna Bäckersten

Krönika: Stenen rullar vidare

I Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin har folkskygga Noha flyttat in på studentkorridor. Påtvingad av Anna, som insisterar på att de ska umgås, måste han trängas med främlingar i det gemensamma köket. Anna har bjudit in sina vänner till en barnprogramskväll. Noha, som kommer från Eritrea, tycker att hela situationen är absurd. Flöjtmusiken över Saltkråkan är påfrestande, inget händer förutom att alla är glada och har det bra, och vad är en Tjorven? Anna pågår med sitt intresse fastän Noha smiter från köket, och nästa dag slutar hon inte prata om barnprogram hon minns. Barnprogram är så dåliga och vulgära nu för tiden, och hur hemskt är det inte att sömnig-blues plockades bort ur Björnes Magasin? Noha kan inte relatera till någonting. ”Det underlättar inte att hon hänvisar till sin barndom som förklaring. Du vet som man brukade sjunga på… Anna väver i vanlig ordning in sin livshistoria. Hej då-sången var hennes traumatiska uppbrott från dagis. [...] Jag är inte du. Dina barnprogram och din musik betyder ingenting för mig. Säger ingenting om vem jag är. Idas sommarvisa var bara en tillfällighet.”

Jag påstår inte att jag är Noha, men jag är absolut inte Anna. Ärligt talat känner jag mig inte så berörd av populärkulturell nostalgi. Om jag någon gång kommer över ett avsnitt av en gammal julkalender eller hör en låt som var med på albumet Absolute Music 26 drabbas jag inte av något ljuvligt vemod, snarare… en svag känsla av ”just det ja” och sen ”vad ska jag göra i helgen”. Faktum är att jag ofta känner mig störd av nostalgiska känslor. Det känns som ett kletigt gift som hindrar mig från att tänka klart. Jag kan bli sentimental över och sakna platser, relationer och sammanhang från mitt förflutna men kultur jag konsumerar kommer och går. Möjligtvis en lätt inställning att ha när digitala arkiv sparat allt jag kan minnas på internet. Jag måste inte bära runt mina minnen i jakt på någon att förankra dem i, minns du gamla Bolibompa-vinjetten? Äh, jag såg den på youtube nyss. Det var ok. 

Det sägs en massa saker om min generation. Att vi är förvuxna barn som spelar tv-spel upp i medelåldern för att slippa konfronteras med vår dödlighet. Att vi är patetiska lipsillar som inte kommit över Mufasas hädanfärd och inte kan tänka oss en mer komplex historia än Star Wars. Hollywood ger rösterna rätt när allt som förväntas göra pengar är reboot på reboot av verk från Disneys renässansålder. Det skadar ingen (förutom möjligtvis Will Smiths ego) att adaptionerna blir pannkaka, för vi älskar att prata om dem. Har du hört om nya 101 Dalmatiner? Tydligen har Cruella de Vil en mörk bakgrundshistoria. Hon kanske är en missförstådd fierce boss babe? Kvack! Har du hört om min sladdhärva under skrivbordet? Det kanske är en underbar liten kattunge som sjunger ljuva sånger!

Grejen med nostalgi är väl att den är bäst i föreställningsvärlden. Försöker man återskapa gamla kulturupplevelser faller det ofta ganska platt. Den där julkalendern var ju gjord för barn, och jag kan inte bli underhållen av det på samma sätt som jag minns. Jag riskerar att förstöra min upplevelse av alltihop. Nostalgin handlar väl mindre om själva verket och snarare om ens minnen av hur livet var då, det vi längtar efter är att få transporteras tillbaka. Min barndom har jag inget att säga om. Det var bra, inget särskilt. Tillfälligheter, som Idas sommarvisa, kom i min väg men tiden är en platt cirkel och jag är inte unik. Jag vill vara en rullande sten, hitta nya saker att tycka om istället för att tyngas ner av att se filmer jag redan sett om och om igen. En del som känner mig skakar väl på huvudet nu eftersom jag också utan att överdriva har sett Mad Max: Fury road säkert tio gånger, samt ett par gånger i direkt följd (men det är inte samma sak när det gäller visuella och narrativa mästerverk, ok!). 

I Saids bok försöker Anna använda nostalgin som ett sätt att knyta an till sin och Nohas barndom. En barndom där hennes största trauma var att sluta på dagis, men där han hela tiden känt sig förfrämligad. Ditt liv är inte mitt. Men vi kan ha hört samma melodier. Nu är vi här och det kommer nya, fler än vi hinner höra. Stenen rullar vidare, snart är den här kullen också en prick långt borta i horisonten.


Anna Bäckersten

Då: Fast
Nu: Flytande
Sen: Gas
Motto: Bara lite till