Krönika: Tillbaka till verkligheten

För en månad sedan tog jag min andra vaccin-dos. Jag behöver inte säga vilket vaccin för att du ska veta exakt vad jag pratar om. När jag berättade det för folk fick jag självklart frågan ”vilket fick du? jag fick….” och när man träffas i grupp är det inte ovanligt att ”det är lugnt, jag är vaccinerad!” slängs runt några gånger medan man hälsar på varandra. Under de stela stunderna där man inte vet om man vågar kramas riktigt än, men där det samtidigt känns konstigt att hälsa med armbågen på en vän man haft sen före pandemin. Jag har pratat med säkert över femton personer om hur ont i armen de haft efter sina sprutor. Samtidigt kommer min mamma varannan dag och berättar om en ny variant som upptäckts i något land och min mormor lämnar fortfarande inte sitt hem trots att hon varit vaccinerad i flera månader.

Den här veckan släpps de flesta restriktionerna i Sverige. Klubbar kommer öppna för första gången på nästan två år, konserter kommer vara aktuella, köpcentrum kommer vara knökade med folk. Det känns konstigt att allt kommer vara nästan som vanligt igen, när det faktiskt inte är det. Trots att en stor del av befolkningen är vaccinerad och smittan är betydligt lägre, så har detta påverkat och traumatiserat vårt samhälle enormt. Många kommer antagligen fortfarande ha en handsprit med sig vart de än går, akta sig för att gå för nära folk och hålla avstånd i kön. Jag kommer inte ens ihåg hur jag brukade stå i kö, stod jag verkligen mindre än en och en halv meter ifrån personen framför mig? Avståndet känns som det normala nu.

För ett år sedan sa jag och mina kompisar till varandra hur mycket vi längtade tills man kunde gå ut och festa igen, men nu har jag nästan glömt bort hur det är att dansa på ett dansgolv kl. 1 på natten. Numera blir jag rädd och paranoid bara jag behöver åka buss själv på natten, trots att jag gjorde det hela tiden innan pandemin.

Jag tänker även på min syster, som bara hade hunnit gå en termin på gymnasiet innan corona kom. Hon har pluggat hemifrån i över ett år, och nu ska hon plötsligt gå i skolan igen. Hon har haft en helt annan upplevelse av gymnasiet än vad jag har haft. Just nu läser jag ett par kurser på distans, och tycker att det är så otroligt svårt med självdisciplinen och motivationen när man är helt ensam, så jag är otroligt imponerad av alla som lyckats gå i skolan under pandemin, för jag hade antagligen blivit galen.

Jag har haft turen att ha ett jobb under hela pandemin, där jag har haft tillfälle att träffa personer och kunna socialisera. Men så många människor har levt i isolering. Min syster har gått halva gymnasiet, som jag skulle argumentera är en rätt viktig period i en ungdoms liv, i princip ensam. Hon har gått från att vara 16 år till att vara 18 på vad som känns som ett ögonblick, eftersom tiden under pandemin bara smält ihop.

Det känns lite som att mitt liv har gått i slow-motion sedan våren 2020. Jag har inte gjort så mycket, mest jobbat och tagit körlektioner. Jag har inte träffat mina vänner så ofta och jag har varit hemma väldigt mycket. Jag vet inte om ni har sett filmen Click? Det är en komedifilm där Adam Sandler hittar en fjärrkontroll som kan pausa och snabbspola hans liv. Det känns som att jag har gjort som han i filmen och gått på autopilot i ett och ett halvt år och förhoppningsvis trycker någon på play snart. Förhoppningsvis. För jag vet egentligen inte om något kommer kännas annorlunda när restriktionerna försvinner. Jag hoppas det, jag hoppas att vi äntligen kan gå tillbaka till hur saker och ting var förr. Samtidigt har inte tiden stått stilla de senaste 18 månaderna, jag vill gärna skylla min statiska tillvaro på corona, men det finns inget sätt för mig att veta om mitt liv hade sett annorlunda ut om allt hade fortsatt som vanligt.

I slutändan är jag nog lite rädd för att mitt liv kommer förbli oförändrat efter den 29e september. Att jag ändå inte kommer göra de saker jag tänkt att jag skulle gjort om det inte var för corona. Men jag hoppas att detta blir en vändpunkt i pandemin, att vi så småningom kan komma tillbaka till verkligheten igen, även om det är okej att hålla avstånd i kön ett tag till.

Susanna Frenguelli

Då: Pinsam 
Nu: Cool
Sen: Ännu coolare
Motto: Vad gör det om 100 år?