Krönika: TRUE LOVE
Det börjar pirra i kroppen på tisdagar, runt eftermiddagstid. När som helst kan det plinga till i gruppchatten och så är det igång, ett avbrott i vardagens grå massa, ett ljus i höstmörkret.
”Hallå brudar vi kan vara hos mig imorgon!”
”UNDERBART”
”äntligen!!!!!”
”sjukt ledsen men jag kommer inte hinna den här gången”
”Svikare!!”
”Jag är SÅ peppad. Vem tar med snacks?”
Sen träffas vi, ett gäng i varierande storlek varje vecka, men alla med en brinnande passion. Vi bara måste veta hur det ska gå för Clare Crawley och de stackars killarna i den 16:e säsongen av reality-tvs stora institution: The Bachelorette.
Programmet, som producerats sedan 2002, har numera klassiska spelregler: en huvudperson får träffa en grupp på runt 30 kandidater av det motsatta könet, sedan arrangeras olika krystade dejter där hen får lära känna sina möjliga kärleksaspiranter. En efter en gallras de sen ut på mer eller mindre goda grunder och till slut återstår bara en person och ja, det enda alternativet som erbjuds då är att förlova sig och hoppas att gnistan lever kvar när kamerorna rullats bort. Det är tramsigt, ja, och obehagligt amerikanskt, ibland rent av moraliskt tvivelaktigt men åh, när man väl ger sig hän… förstår ni hur skönt det är att fokusera ett par timmar på att bara ryggmärgsreagera på spektaklet som spelas upp på skärmen framför oss? Vem är Shakespeare? Vem är Spielberg? Nej, det här är en helt ny nivå av dramatik. På bara de tre första avsnitten har Clare hunnit skälla ut hela killgruppen, ceremoniellt bränna upp en klänning, på eget bevåg kasta ut två odugliga karlslokar med huvudet före och bli himlastormande förälskad. Det kan låta kaotiskt men produktionen lovar att om du bara litar på processen så kommer du lyckas! Då kommer du hitta TRUE LOVE!
Och det kommer finnas rosor.
Och glittriga balklänningar.
Och dina föräldrar från djupaste bibelbältet kommer välsigna ditt förbund med Kyle eller Brandon eller Craden eller vad han nu heter.
Fyrverkerier.
Coldplay kommer spela i bakgrunden (vi har råd med rättigheterna).
Okej, nu när vi alla är överens om att det här är utmärkt underhållning, ska vi titta lite närmare på vad varje plugghäst och förnumstig viktigpetter vill veta: kan man lära sig någonting av the Bachelorette? Svaret är nja. Produktionen är hopplöst manipulativ i klippningen och oftast måste man som tittare vada genom ett träsk av floskler och amerikanskt punchiga oneliners för att få en liten glimt av äkta känslor. Tar man ett halvt steg bort från tv-soffan är hela premissen absurd. Vilken rimlig människa kan på allvar tro på att upplägget är ett bra sätt att hitta TRUE LOVE? I själva verket har produktionen en anmärkningsvärt låg framgångsfaktor. Efter mer än 30 säsonger av både the Bachelorette och killarnas motsvarighet the Bachelor är bara en handfull deltagare fortfarande ihop idag.
Trots detta erbjuder programmet ändå lite intressanta perspektiv på frågan om TRUE LOVE. Istället för att irra runt på den postmodernt avreglerade köttmarknaden får Clare Crawley ett snävt urval av generiskt snygga och socialt väletablerade killar att välja på, och de är i sin tur extremt motiverade att vinna hennes hjärta. Hela produktionen är designad som ett långt tävlingsmoment och Clare är priset vid målsnöret. Denna säsong ställer dessutom allt på en ännu vassare spets då samtliga deltagare suttit i karantän inför inspelningen och nu är så svältfödda på mänsklig närhet att de är redo att (spoilervarning) fria första kvällen ihop. Vem bryr sig om kärleken är evig eller inte när själva berg- och dalbanan dit är så spännande? Tinder har inte en chans.
När Västra götalandsregionen nu skärpte sina rekommendationer och på nytt sa åt oss på skarpen att inte beblanda oss med andra människor i onödan gick en isande vind genom gruppchatten. Det var tyst i flera dagar. Ingen ville vara den som bestämde, antingen för att ställa in eller för att bjuda in till onödig smittorisk. Till slut kom vi överens om att titta på var sitt håll tills vidare, och förhoppningsvis kunna sammanstråla igen innan finalen. Det kommer självklart inte vara samma sak. Att titta på the Bachelorette ensam, utan någon att dela förtjusning och andrahandsskam med är liksom… lite tråkigt. Jo, jag hoppas väl fortfarande att Clare blir lycklig i alla sina dagar. Men jag saknar er, brudar.
Anna Bäckersten
Då: Fast
Nu: Flytande
Sen: Gas
Motto: Bara lite till
