Krönika: Varför ska kultur vara så centrerat kring storstäder?
Under de första femton åren av mitt liv bodde jag i Lerum, en förkommun till Göteborg som består av ett litet torg och en station för att ta sig därifrån. Lerum: mer än du tror, ett motto som kändes ganska skrattretande med tanke på hur långt ifrån sanningen det faktiskt var. Ända från disktrasan som kommunsymbol till det gråa, livlösa köpcentrumet så kändes det inte som ett ställe någon skulle komma till och bli glatt överraskad. Jag längtade tidigt till den dagen jag skulle flytta till en storstad med puls och ständig rörelse. Men framförallt längtade jag efter flödande kultur och större möjligheter.
När jag flyttade till Alingsås för snart fyra år sedan så möttes jag av människor med samma ivrighet att ta sig därifrån och flytta in till en storstad för att fullfölja sina drömmar. Det är som att småstäderna bara ses som en språngbräda till framtiden som väntar någon annanstans. Samtidigt som jag själv länge haft samma lust att flytta ifrån min bostadsort så kändes det ändå sorgligt. Småstäderna, förorterna och landsbygden förväntas vara ställen man ska vilja ta sig ifrån, ställen som ständigt hamnar på efterkälken när det kommer till kultur och representation. Till storstäderna förväntas man flytta om man har ett öppet sinne och stora drömmar.
Varför ska kultur vara så centrerat kring storstäder? Samtidigt som jag burit mina fördomar om att nya kreativa verksamheter inte når bortom de största tätorterna har jag sett de fina sidorna med Alingsås kulturliv. Det är inte en plats där möjligheter dör, utan här utvecklas de ständigt. Mina fördomar, som jag tveklöst inte är själv om, behöver inte nödvändigtvis stämma. Att det sker en satsning på kulturliv överallt, inte bara i storstäderna, är viktigt. Kultur, konst och media ska inte vara en klassfråga eller bero på var man kommer ifrån, det ska finnas som en möjlighet för alla att kunna uttrycka sig.
I juni 2019 marscherade nazister under Potatisfestivalen i Alingsås, ett evenemang för sammanhållning, aktiviteter, föreningar och kulturmöten. Som svar började organisationer förena sig ännu mer under sommaren och en ny organisation bildades för att motverka rasism och nazism genom sammanhållning och gemensamma krafter. Det här hade kanske inte skett på samma sätt i en större stad, men det visar precis hur viktigt det är att människor känner ett gemensamt ansvar för allas trivsamhet i sin egen bostadsort. På samma sätt som föreningar i Alingsås stod upp för allas lika rättigheter och för en rik mångfald utan fördomar och hat hoppas jag att fler småstäder och landsbygder skulle göra så. Det ska inte behöva vara lättare för nazister och andra hatiska grupper att marschera i utsatta små-orter än i centrala Stockholm. Därför är det viktigt att skadliga fördomar motverkas från alla håll och kanter.
Frågan om vart satsningar på konst, kultur och estetiska verksamheter riktas gränsar till frågan om kultur som klassmarkör och status. Att storstäderna kryllar av skolor med konstnärer och kreatörer som lärare medan förorterna runt omkring ofta inte har mycket mer än en fritidsgård är ingen slump. Hela samhället ger näring åt idén om framträdande städer och outvecklade förorter, vilket bekräftas som en självuppfyllande profetia. Det här gör i sin tur att kulturen blir en klassfråga, eftersom de som har möjlighet att våga drömma om ett kreativt yrke är de som bor i storstäderna och har rätt kontakter. Dessutom råder ofta en större konkurrens om vem som kan få mest uppmärksamhet och som tyvärr leder till att de som föds in i vissa, mer privilegierade, förhållanden ses som bättre än andra. Den här hetsen känns för mig ganska malplacerad i konstens värld, en värld av frihet och normlöshet. Enligt mig finns det en fara med att konsten begränsas till vissa enstaka områden och är till för enstaka personer. Jag tycker liksom att det är något fint som vi alla kan dela, och som vi alla borde kunna uppskatta.
Jag vill leva i en värld där landsbygden och alla förorter glöder med kultur, mångfald och framtidstro. Där fina skolor på Östermalm inte prioriteras över kulturföreningar i omgivande kommuner. Där kulturen tillhör oss alla.
