Krönika: Förstår de? Fråga oss!

Förstår hon? Denna fråga möter jag ofta var jag än råkar befinna mig utanför mitt hem. Vi får bara räkna med att få den frågan. Alltså vi som använder en rullstol och dessutom ett alternativt kommunikationssätt. Det blir oftast för mycket för en normföljande persons hjärna. Men det är egentligen ingenting konstigt. Vår hjärna fungerar såhär. När det kommer någonting som avviker från vår föreställning av det som vi identifierar med mänsklighet blir det svårt. Allt blir då komplicerat och vi vet inte hur vi ska agera. Istället för att fråga henom vi möter alla våra frågor som kommer i huvudet, så som vi ohämmat gjorde när vi var barn, stirrar vi på personen och våra tankar börjar producera de förutfattade meningarna som skapar vår bild av denna person. Jag gör detta också.

Social konstruktion som påverkar och påtvingas oss skapar olika grupper i samhället. Grupper som inkluderar och exkluderar. Det blir ofrånkomligen ”vi” och ”de” vilket skapar skillnaderna mellan grupperna. Grupperingarna suddar ut de enskilda individerna som alla är unika och man försöker istället på alla sätt passa in i gruppen som man vill vara i. Detta för att vi vill känna tillhörighet och gemenskap. Kanske vill vi också känna oss jämlika?

Vi kvinnor ordnar gärna tjejkvällar tillsammans med våra kvinnliga vänner. Vi har då tid för att sitta och äta och prata ifred utan att bli avbrutna av ständiga utryckningar eller måsten. Egentligen skapar detta ett ”vi” och ”de”. Dock finns det en realistisk grund till att detta behövs, vilket grundar sig i jämställdhet. I alla tider har kvinnor passat upp på sin omgivning, som barn och man. Det är så grundat i oss alla så vi inte ens reflekterar över hur vi behandlar och blir behandlade. Även om vi har kommit långt med jämställdheten på papperet i Sverige har vi lång väg kvar i praktiken av att nå jämn fördelning av familjeansvar och egen tid mellan kvinna och man.

Nuförtiden träffas vi gärna i grupper med likasinnade människor som delar våra erfarenheter och livsdilemman. Vi diskuterar saker som vi behöver vädra eller vad vi vill förändra i samhället. Detta leder till att vi får tillbaka kraft och energi för att fortsätta leva och kämpa vidare. Jag själv är med i grupper inom föreningar. I några av dessa föreningar har vi alla deltagare normbrytande funktionaliteter. Vi är därför alla i liknande situation och kan stötta och peppa varandra. Vi lever och delar liknande verklighet. Vi utsätts för samma samhällsproblem, fördomar och förtryck. Dessa grupperingar där vi stärker varandra behöver vi anser jag. Dock får inte det vi pratar om i våra grupper stanna där bara emellan oss. Det leder inte till någon förändring i samhället! Hela samhället behöver få större inblick i hur det faktiskt är att leva med normbrytande funktionalitet och det är bara genom att höra det från oss, vi som lever i denna verklighet, som andra kan få den insikten. För alla kan ju hamna i samma situation som oss, närsomhelst under livet…

Det är inte detta som är de farliga grupperingarna som skadar samhället. Däremot är grupper som vill skada genom att splittra samhället och sätta grupper mot grupper farliga. Det är en viktig skillnad som vi inte får glömma bort att reflektera över.

Förr i tiden, och fortfarande i många länder, anses kvinnor ha mindre intelligens. Vi ska vara hemma och sköta hem och barn medan vår man har den ekonomiska makten över sin familj. Det anses att vi kvinnor ska klä upp oss och ständigt vara vackra och fina för vår familj som ska vara stolta över oss. Om du dessutom har en normbrytande funktionalitet anses just det här vara ännu viktigare. Är fåfängdhet verkligen ett tecken på intelligens frågar jag mig gång på gång? Folk pratar lika mycket över mitt huvud när jag har mjukisbyxor på mig som när jag sitter i min rullstol med klänning…

Bemötande leder till samhällsstatus. Detta är inget nytt. Och vilken samhällstatus som vi har påverkar vilket bemötande vi får. Din samhälliga status ger omgivningen fördomar om dig som blir samhällets sanning om dig. Även om du själv vet att deras bild inte stämmer alls.

Men är verkligen omgivningens syn på dig viktigare än din egen bild av dig själv? Och i så fall kanske vi ska fråga oss själva varför?

Se individen! Se varandra! Fråga! Så får ni se om vi förstår vad ni säger, och om ni förstår vad vi säger. Svårare än så är det inte!

Louisa Atterström

Då: Jag tog examen vid Kreativa Gymnasiet Ljud- och Bildskolan i Borås 2018.
Nu: Jag studerar teologi vid Enskilda Högskolan i Stockholm på distans. Jag arbetar även som gästföreläsare. På min fritid rider jag gärna ut på långa skogsturer och spelar trummor. Jag älskar djur och att skapa.
Sen: Min plan är att bli präst eller pastor.
Motto: Tillsammans går allt om man bara vill.