Krönika: Om att det stora (alltid) finns i det lilla

En krönika om att det stora (alltid) finns i det lilla

Efter studenten åkte jag till Asien. Ni vet den vanliga backpackerresan, den där man ska hitta sig själv bland risfält och de uppfällbara sängarna på nattågen. För mig var det en självklarhet att resa för jag tänkte att det måste man ju. Det måste man för att få perspektiv och för att utvecklas.

Några månader innan studenten satt jag och en kompis i skolans bibliotek och pratade om hösten. När jag tänkte på min höst såg jag mig själv stå orubbad på ett berg någonstans, i norra Thailand kanske. Jag tänkte att där, där uppe på berget kommer jag känna mig hel och i grund med mig själv. Först när jag tagit mig till berget kommer ingen kunna rubba min balans, först då kommer jag vara en autonom person som förstått vad livet handlar om.

När jag satt där i biblioteket i mars 2019 och drömde mig bort till den inre revolutionen tänkte jag att det var så här alla tänkte. Att det var en självklarhet för alla att resa. Så jag vände mig till min kompis och frågade henne vart hon tänkte ta vägen sen.

– Efter studenten ska jag åka till Trelleborg och hitta mig själv, svarade hon.

Vi skrattade. Sedan blev vi tillsagda av bibliotekarien eftersom man måste vara tyst i ett bibliotek. Sedan skrattade vi lite till och sedan blev klockan 13 och vi gick tillbaka till klassrummet, tillbaka till de sista månaderna av matteprov och längtan efter något annat.

Vi skrattade länge åt det där med Trelleborg. Det blev vårt go to-svar när killar på klubben ställde frågan till oss.

– Jo, efter studenten ska vi till Trelleborg och hitta oss själva, svarade vi alltid innan vi skrattandes sprang tillbaka till dansgolvet.

Men det visade sig att det där med Trelleborg inte var ett skämt för henne. Studenten kom, sommaren gick och alla våra vänner åkte antingen utomlands eller flyttade för att börja plugga. Men hon stannade kvar i Skåne, stannade kvar på gatorna hon vuxit upp på. Hon sökte sig dit alla söker sig ifrån och vi andra fattade ingenting. Ville hon inte uppleva något nytt? Ville hon inte lämna alla minnen, allt det gamla, och få en nystart någon annanstans? Någonstans där ingen vet vem hon är?

När jag frågade henne varför hon inte ville börja plugga, flytta hemifrån eller uppleva något annat, svarade hon att hon inte var redo än. Att hon visste att den hon är nu, kommer hon vara även i Thailand eller på Linköpings universitet. Hon svarade att sitta på en parkbänk i Trelleborg känns på samma sätt som på en strand på Bali om den som sitter där är densamma. Jag tyckte att det lät löjligt. Jag tänkte att själv sitter jag då hellre på en strand i Bali än på en parkbänk i Trelleborg. Jag förstod att jag kanske inte automatiskt blir världens lyckligaste bara av att befinna mig på Indonesiens strand, men det underlättar i alla fall jakten. Jag svarade henne att chansen att bli lycklig ökar med ungefär nittio procent om man sitter och äter en smoothiebowl på Bali än en korv med bröd utanför Pressbyrån på Trelleborgs station.

Men hon gick inte att övertyga och nu är det över två år sedan vi tog studenten. Vi som reste har kommit hem och de som började plugga har snart en kandidat. Och jag är glad att jag reste, jag är glad för allt jag gjort i livet, för alla beslut jag tagit. Men när jag mötte henne på centralen i Göteborg för några veckor sedan förstod jag för första gången att det kanske ligger något i det hon sa. Att det kanske ligger något i hennes metod för att hitta sig själv.

Hon ska nämligen flytta hit till Göteborg nu. Inte för att hitta sig själv, utan för att hon redan hittat den hon är, genom att leta där man borde leta. Och när hon kom gåendes med sin resväska insåg jag att jag kanske inte heller hade behövt leta efter lyckan 11 000 kilometer hemifrån.

– Nästa höst tänkte jag förresten åka till Tibet, var det första hon sa efter att vi hälsat.

Jag hjälpte henne med hennes väska när vi gick ut mot spårvagnarna.

– Varför Tibet, och varför nu? undrade jag, som tyckte att det hela lät väldigt märkligt nu, när livet är igång, när resornas tid har passerat.

– Varför inte? svarade hon. Hon tittade på mig med oförstående ögon, med ögon som undrade hur någon tid kunde vara bättre än nu.

– Du förstår, fortsatte hon. Om jag åker till Tibet nästa år åker jag dit för att jag vill dit, inte för att jag behöver åka dit och inte för att jag behöver åka ifrån något. För du ska veta Ellinor att åka från något är något helt annat än att åka till något.

Ellinor Persson


Då: Rory Gilmore
Nu: Lorelai
Sen: Emily <3
Motto: Skratta åt det så löser det sig